ulrikakarrbrand

Lararna har vet att jag avskyr nar de slar barnen men och andra sidan sa far man aldrig glomma att det ar jag som kommer och klampar in i deras skola, deras traditioner, deras liv. Jag har hort andra volontarer som ar pa skolor dar de rent utsagt bankar skiten ur ungarna sa dom knappt kan ga sen. Min skola ar tydligen inte natt i jamforelse med de flesta andra skolor har i Tanzania.

Hur som helst, i dag var jag med pa en engelskalektion. Jag brukar vara med och hjalpa till pa denna lararens lektioner, jag gillar henne och jag markte att hon haft en ovanligt jobbig morgon. 7 av eleverna i denna klassen, 2:an gar de i, hade glomt antingen penna, sudd eller linjal.

De fick stalla sig pa rad en efter en, i vantan pa att fa sin dom. Lararen tog fram sin pinne och borjade sla den forsta, lilla Vicktoria pa fingrarna. Jag sag riktigt hur ont det gjorde, saaa fruktansvart ont. Jag ville skrika rakt ut att hon skulle sluta, men fan vad jag hade blivitt avvisad fran skolan da. Hon grat och sen var det dags for nasta och nasta barn att fa sin bestraffning. Jag visade att jag inte tyckte om det och gick ut ur klassrummet, eftersom jag inte klarade av att se mer. De flesta lararna slar inte barnen nar jag ar med, eftersom jag har haft en del (valdigt intressanta) diskussioner med vissa av lararna om barnaga m.m., men hon kunde vall inte lata bli just idag, tydligen!

An sa lange har jag inte gratit har i Tanzania men ibland, vid sadanna har tillfallen ar det verkligen sa att man far kampa emot, nar orattvisorna kommer sa tatt inpa, nar mardrommarna blir verkliga. Nar man far se saker som man aldrig skulle kunnat forestalla sig att se, da ar det ta mig fan inte latt! De ar ju bara barn och inget ar ju egentligen deras fel.

Nar jag kom tillbaka satt nagra av barnen med tarar som rann nerfor deras sma kinder. Jag ville gora dem glada igen och lararen hade vaknat pa helt fel sida och var jattetrott, sa det kandes som ett bra tillfalle for mig att ta over lektionen dar, latta upp den sorgliga stammningen. Jag hade med mig en kopierad bok fran Sverige som jag laste for dem och visade bilderna m.m. Alla sken upp, de skrattade och deras ansikten sag glada ut igen.

Har och nu ar det allt som raknas kanns det som, att sprida gladje. Ah vad jag alskar dessa barn!!!!! Naha nu ar jag nara pa att lipa igen, haha hej da hej da